Klapprande klackar & sköna sneakers

Hittade ett opublicerat blogginlägg från i vintras. Ämnet är ständigt aktuellt så nu kommer det här i stället:

 

I Helsingin Sanomat bekymrar sig Lauri Malkavaara över sin kvinnliga kollegas förmodat obekväma klädsel och tidsdryga morgonrutiner. 

Själv har han ett avslappnat förhållande till sitt utseende, så avslappnat att han inte ens ids titta sig i spegeln på morgonen, ansiktet är ju ändå det samma. Han minns inte om han använt solkräm en enda gång i somras. För hans skull hoppas jag att han gjorde det, inte ens den manligaste manlighet skyddar mot UV-strålning.

Lauri hör sin kollega på lång väg. Hennes klackar smäller mot golvet. Han vet att hon lägger mycket tid på att manipulera sitt utseende varje morgon, hon förändrar sitt hår och ansikte med olika kemikalier och färgämnen. Bara till ögonen går det åt minst ett halvt dussin olika produkter! Käderna hon bär klämmer åt och formar hennes kropp. Sist och slutligen stiger hon i sina högklackade skor som är både obekväma och svåra att gå i. 

(Medan jag skriver detta håller jag själv på med manipulering av mitt utseende genom att färga håret.)

På kontoret sitter Lauri i sneakers och ylletröja. Kanske har han lite tandkräm i mungipan, han har ju inte sett sin spegelbild på flera dagar.

Lauri frågar sig hur skillnaden mellan könen kan vara så stor gällande klädsel och hur kan kvinnor underkasta sig detta självplågeri?

Jag tror att Lauri menar väl, det tror jag faktiskt, men att lyfta kvinnors utseende och jämföra det med hur män ser ut hjälper ingen. Det här skuldbelägger snarare de kvinnor som försöker följa de spelregler som ställts upp för vad som får plats inom ramarna för "kvinnligheten". Den som bryter mot dem straffas. Liksom dem som försöker följa reglerna. När han framställer sig själv som naturlig i kontrast till den manipulerade och omformade kvinnan bekräftar han bara de stereotypier som redan finns. 

I stället för att sitta på ditt arbetsrum och fundera över din kvinnliga kollegas klädsel och morgonrutiner kan du t.ex. börja lyssna på vad hon har att säga oberoende av hur högt hennes klackar klapprar i korridoren. De verkligt problematiska könsskillnaderna hittar du i brottsstatistiken och lönerna.

 

Publicerad 26.05.2016 kl. 12:32

Pirr

Om en knapp halvtimme ska jag hålla en föreläsning för folk som kommer frivilligt och lyssnar på mig och inte för att de får studiepoäng. Jag är mycket smickrad men också nervös.
Publicerad 27.04.2016 kl. 17:32

We can do it!

Publicerad 08.03.2016 kl. 15:05

Hjälp!

Knyckta delar av Ellens otroligt viktiga inlägg.

Gunilla Luther-Lindqvist, ordförande för Nada-Nord berättar:

För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga. Vill ni vara med och hjälpa så är vi mycket glada! Vi gör det tillsammans!

Efter resan i november kändes det som om vi har mycket ogjort. Vi kan göra så mycket mera. Just nu är det enbart volontärer som jobbar dag och natt på stränderna med att ta emot de som flyr. Vi volontärer kommer från många olika länder men alla jobbar för en gemensam sak: att hjälpa våra medmänniskor så mycket vi orkar! Teamet den här gången består av fyra personer: Lotta, som är sjuksköterska, Johan, som är präst med erfarenhet av krisarbete, Bo-Göran som är lots och mig, som är utbildad biståndsarbetare.

Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20 timmar oavbrutet, hårt arbete. Vi delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land. Nada-Nord hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper vi på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Våra enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.

 

Nada-Nord är en politiskt och religiöst obunden organisation som driver ett loppis i Jakobstad (där alla pengar går till behövande), har hand om matutdelning till behövande, samlar in pengar och gör hjälpsändningar. Allt det här görs med frivilligarbete. I år fick de staden Jakobstads kulturpris för sitt arbete. I höstas åkte en grupp volontärer ner till Lesbos för att hjälpa på plats och den här veckan åker ett team ner igen, för att fortsätta hjälparbetet. 

Om du vill bidra till Nada-Nords hjälparbete kan du sätta in pengar på kontot FI9755670720109853. Referensen för båtflyktingarna är 4006. Alla pengar går oavkortat och direkt till båtflyktingarna. Volontärerna betalar sina resor själva. 

Du kan också bidra genom att skicka  SMS. Se info på bilden nedan. Bilden får delas vidare.

 

P.S. Gunilla var världens bästa dagistant. Större hjärta får man leta efter.

Publicerad 01.02.2016 kl. 21:37

Klädutmaningen

Blev klädutmanad av Linnea. Om ni vill läsa om någon som kan det här med att hitta unika plagg på loppis ska ni ta er en titt hos henne.

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?
Klär mig i ylle, mitt absoluta favoritmaterial. Tjock yllekofta med en skön t-shirt under. Skjorta om jag behöver snofsa till mig lite. Yllestrumpbyxor under jeansen, yllesulor i skorna. Sen har jag en tjock och varm parkas utomhus. Då det var som kallast övervägde jag att skaffa värmebyxor, men bestämde att jag helt enkelt låter bli att vara utomhus så länge att jag börjar frysa (samma tankegång de senaste fem åren, typ). Sen blev det tack och lov varmare igen. Då det inte är kallare än cirka -10 så klär jag mig i yllekappa. Stor halsduk, en mössa eller keps, fodrade tumhandskar eller fingerhandskar i skinn beroende på temperatur.

Vad är din filosofi gällande kläder?
De senaste åren har det blivit allt viktigare att kläderna är bekväma och sköna. Det är också viktigt att kläderna är av bra kvalitet och förhoppningsvis inte tillverkade av personer som behandlas som slavar i farliga fabriker. Även om det känns som att man aldrig kan veta säkert, så betalar jag hellre mera för en blus från ett dyrare märke än köper fyra blusar från H & M. (Jag är också mycket medveten om att alla inte har så stora möjligheter att välja var de handlar.) Jag försöker handla mera långsiktigt och tänker att jag kan använda ett plagg betydligt längre om det är av bättre kvalitet. Försöker också shoppa inhemskt då det är möjligt. Jag shoppar betydligt mindre än när jag var yngre, men dyrare och mer genomtänkt. Jag går sällan i klädaffärer om jag inte är ute efter något speciellt. Spontanshoppar sällan. Jag har blivit rätt duktig på att hålla mig från att köpa något innan jag verkligen är säker och väntar ofta tills jag hittar plagget till nedsatt pris på nätet (för övrigt ett bra sätt att veta att jag verkligen gillar något, jag vill ha plagget även några månader senare). Butiksreor där allt hänger eller ligger huller om buller klarar jag inte av, av samma orsak är jag usel på loppisfyndande.

Vad har du på dig på bilden?
Det här är en ganska typisk vardagsklädsel för mig då jag ska vara ute bland människor. Ensam hemma lufsar jag runt i mjukisbyxor, t-shirt, en gammal tröja och yllesockor. På bilden har jag svarta jeans från Dr. Denim, svart t-shirt från Samsøe & Samsøe, under den skymtar ett vinrött linne från H & M och en grå lammullskofta från Filippa K. Koftan är för övrigt fyndad på Galna Dagar (en rea som jag faktiskt går på om jag hittar något jag vill ha i katalogen) för kanske fem, sex år sedan. Den är lappad på armbågarna med rester av ett par gamla svarta manchesterbyxor. De sexiga tofflorna är mina inneskor på jobbet och kommer från Pavement. Yllekappan är från Whyred, kepsen från Costo, halsduken Alina Piu och kängorna Dr. Martens. 

Svart är som synes basfärgen i min garderob och har så varit i snart 20 år. I tonåren var jag helt svartklädd med svart hår (tonårsgothen här, hej!). Kan fortfarande inte klä mig utan åtminstone 1/3 svart. Oftast byxorna. Har jag blåa jeans kan skjortan på sin höjd vara grå, men då har jag ganska så säkert en svart kofta eller jacka till. Pasteller existerar inte i min garderob, det ljusaste plagg jag har är en ljusgrå t-shirt. Så cool är jag alltså.

(Note to self: Dags för frissabesök)

Hur piffar du upp din look?
Jag är så dålig på det! Använder allt färre smycken, oftast bara ett par knoppar i öronen. På fest kan jag ha något armband, ett par större örhängen eller ett halsband. Sen piffar jag kanske mera med sminket i stället, rött läppstift eller rejält med ögonskugga. Nagellack piffar upp det mesta.

 

Det här var en rolig utmaning! Skulle kunna babbla hur mycket som helst om det här. Nu vill jag läsa MarinasJessicas och Ninas tankar om kläder och klädsel.

 

Publicerad 30.01.2016 kl. 22:22

Tröjan

Ibland blir jag extra stolt över mig själv, som nu när jag lyckats sticka klart min allra första tröja någonsin. Och den blev bättre än jag vågade förvänta mig. Det var egentligen bara början som var knepig eftersom jag använde ett annat garn än det som användes i mönsterbeskrivningen och det blev en del räknanade och upprivningar. Nu efter att den fått hänga ut sig lite och fått en omgång med strykjärnet är jag riktigt jäkla nöjd. 

Pixlig instabild. Varsågoda.

 

Mönstret är gratis och hittas här. Jag vågar påstå att det är tillräckligt enkelt för en som inte stickat något mer komplicerat än sockor och tumvantar tidigare. Fast hur man stickar ett omslag var jag tvungen att youtuba. Det var inte alls svårt.

Garnet är en tussah silk och merinoullsblandning från danska Onion. Färgen är mörklila och inte så blå som på bilden.

Publicerad 25.01.2016 kl. 11:57

Bitcha mera

I dag tycker jag du ska läsa Charlottes blogginlägg Bitchen.
Publicerad 21.01.2016 kl. 13:17

Män är djur och kvinnor Iphones

Åtminstone om man ska tro kommentarsfälten under blogginlägg och artiklar om sexuellt våld. I mitt blogginlägg om kåta killar tog det bara tre kommentarer innan skribenten envist likställde kvinnor med föremål. Att vara kvinna (eventuellt med något tillägg om tid, plats, klädsel och berusningsgrad) jämförs med att lämna sin dyra telefon eller dator synligt i bilen. Det här är en typisk liknelse då man diskuterar sexuellt våld. Ofta kommer någon in i diskussionen och säger sådant som att man får skylla sig själv om man lämnar cykeln olåst på stan och den blir stulen. Med andra ord kvinnor som på något sätt kan anses vara olämpligt klädda, kanske berusade och ensamma på offentlig plats får skylla sig själva. Insikten om att en dylik liknelse är fullständigt förkastlig verkar inte finnas. Kvinnor är inte föremål utan människor.

Enligt många kommentatorer i de diskussioner som pågår om sexuella trakasserier verkar det råda allmän konsensus (bland män) om att män är djur, eller åtminstone slavar under sina sexuella begär. Det talas om "biologi" och "djuriska drifter". Om män ser något de gillar så kan de helt enkelt inte hålla kuken i styr. Själv har jag betydligt högre tankar än så om människors förmåga att skilja på rätt och fel, men så länge det ses som en accepterad förklaring till varför män våldtar så har vi ett mycket allvarligt problem. Det är inte okej att ursäkta våld och trakasserier med "biologi", det finns inga ursäkter över huvud taget. Män(niskan) har bevisligen en förmåga att tänka med sin hjärna och inte med sitt könsorgan – eller hur hanterar ni män-är-djur-förespråkare ett tangentbord?

 

Lästips:

RW Connell (2005): The Men and the Boys

Inger Lövkrona (red.) (2001): Mord, misshandel och sexuella övergrepp. Historiska och kulturella perspektiv på kön och våld

Publicerad 16.01.2016 kl. 16:08

”Världen är full av kåta killar”

 

Vi har äntligen börjat #prataomdet, både med och utan hashtag (#lääppijä #lääppijät). Samtidigt kryper de vidrigaste av attityder fram, kvinnosynen, manssynen – människosynen är fullständigt förvriden hos en del. Det blir så tydligt i nätkommentarerna. Som när Johanna Dikert skriver om hur hon som 17-åring vaknade avklädd på underkroppen och upptäcker att hon blivit våldtagen. I kommentarsfältet verkar jordens avskum samlas (även om jag är illa rädd att dylika åsikter är allmänt förekommande). Någon undrar varför man vill ha så kort kjol, en annan säger att det inte är sant att man kan bli stel av skräck (underförstått: riktiga våldtäktsoffer kämpar emot), en tredje att kvinnan får skylla sig själv om hon befinner sig på fel plats, en fjärde jämför en lättklädd kvinna med att frakta guldtackor i öppen vagn. Och så har vi då kommentaren som blivit anmäld och raderad "Hur dum får man egentligen vara? Världen är ju full av kåta killar. Jag var själv en av dem och jag tog för mig om jag hade chansen. Konstigare än så är det inte. Tack och lov! Men, inom anständighetens gränser."

Detta måste vi prata om. De kåta killarna, eller snarare uppfattningen om att män kan bli så sexuellt upphetsade att de helt enkelt inte kan låta bli att våldta eller på annat sätt sexuellt ofreda en kvinna. Jag frågar mig om killarna i gänget jag mötte på gatan en sommardag för några år sedan var så kåta att en av dem helt enkelt var tvungen att klämma på mitt ena bröst i förbifarten. Om den äldre bekanta mannen var så sexuellt upphetsad att han inte kunde låta bli att sticka upp handen under min kjol då jag gick förbi honom på en fest. Om mannen som följde efter mig en natt då jag gick hem ensam verkligen kände en så okontrollerad lust att han trodde att han skulle få ha sex med mig bara han lyckades ta sig in i mitt hus. Vi måste prata om att det är så vanligt att få en ovälkommen hand på rumpan att man inte ens kommer ihåg alla gånger det hänt.

Vi måste sluta skylla på kåthet, vi måste sluta skylla på att män inte kan kontrollera sin sexuella lust. Vi måste sluta tala om att det är kvinnor som ska begränsa sig och förhålla sig till män och deras begär. Vi måste prata om att man (!) inte får ”ta för sig” utan att det sker med samtycke från den andra parten. Vi måste prata om att se längre än till sina egna begär. Vi måste prata om synen på manligt, kvinnligt och sex.

 

Lästips: Nina Fotograf, Charlotte hit och dit, Lina Frisk, Linn Jung.

Publicerad 13.01.2016 kl. 13:11

Rövhattarna på internet

Rubriken kunde också vara ”Vita kränkta män”, men den börjar ju vara lite uttjatad vid det här laget (snubbarna i fråga inte verkar minska i antal). Ett färskt exempel är Facebookkommentarerna på Hbl:s artikel om sexuella- och könsminoriteter i skolan. Där intervjuas 16-åriga Madeleine Renvall som berättar om sina upplevelser av att ständigt känna sig exkluderad från gemenskapen i skolan – alternativt  utpekad som avvikande. Hon har kontaktat Helsingfors stad och efterlyst en tryggare skolmiljö genom ökad kunskap om och förståelse för sexuella minoriteter och könsminoriteter. Gensvaret från staden har varit positivt. Det är minst sagt på tiden att skolorna börjar se över sin syn på mänsklig mångfald och jämställdhet.

Det här är förstås (ja, fortfarande år 2015) ett omdebatterat ämne i kommentarsfälten. Samma namn som så ofta dyker upp kan inte heller den här gången låta bli att sprida sin dynga över nätet. Det antyds att hon är mentalt instabil, det talas om ”homonorm”, offerkoftor, propaganda och det dras paralleller till djurvärlden. I artikeln intervjuas alltså en ung människa som vågar stå upp för sig och försöker göra något bra. Jag är imponerad över att hon vågar, för det här bemötandet ska ingen människa behöva utsättas för. Vuxna män borde veta bättre.

 

Dagens lästips: Charlotte Vainio om vithetsnormen och julkalendern

 

Publicerad 14.12.2015 kl. 21:08

Karin S.

Feminist & folklorist. Doktorand vid Åbo Akademi.

Det här är min blogg för personliga reflektioner och vardagligt dravel.
 

För bilder på kaffekoppar:
instagram.com/karin_elisabeth

För arga utbrott:
twitter.com/karin_sandell


Bloggar et cetera:

Anna
Basse
Blemma
Bokbabbel
Bonbon
Crisse
Ellen
Forskarbloggen
Historikerbloggen
Jessica
Jim
Julia
Kanslers blogg
Karin L
Karin T
Linnea
Marina
Martina
Miilo
Nina A
Nina O
Peppe
Tessan

Kategorier

Senaste kommentarer